Innan vi lämnar jazzen för rocken behöver vi nämna ytterligare några musikstilar inom genren.

Swing, utvecklades i slutet på 1920-talet. Den musiken spelades av storband som under den tiden fick den storbandssättning av instrument vi kan se idag med ett gäng trumpeter, ett gäng tromboner, ett gäng saxofoner av olika slag och en kompgrupp bestående av piano, gitarr, kontrabas (den där stora som ser ut som en fiol fast som är mycket större och står på golvet) och trummor. Duke Ellington som vi vid det här laget känner väl sysslade med den här sortens jazz och var en duktig arrangör och orkesterledare. Frank Sinatra är en av de kändaste swingsångarna. Här kan ni höra honom sjunga Fly Me To The Moon, ni hör också att jazzen låter ganska annorlunda mot det vi hörde i början av jazzens era i Nex Orleans. Swingjazzen känns dansvänlig och spelades mycket riktigt mest på ställen dit folk kom för att dansa.

Bebop, däremot, blev jazz att lyssna till, snarare än dansa till. Eller försök dansa till det här, Carlie Parkers ”Dexterity”. En typiskt bebopsättning består av trumpet, saxofon, piano, kontrabas och trummor. Basen spelar så kallad walking base, vilken Count Basie utvecklade något år tidigare. Formen på beboplåtarna gick så här:

Först spelade musikerna ett unisont tema: melodin, så att säga. Sedan följer solopartier, oftast en omgång för varje instrument, sedan avslutas det hela med det unisona temat igen. När vi spelade C-jam blues med pianoimprovisation följde vi nästan denna form, men vi skippade sista temat (vi har ju bara 40 minuter).  

Miles Davis, är inte namnet på en genre inom jazzen utan namnet på den trumpetspelande man som var med och utvecklade så kallad West Coast Jazz, Modal Jazz och Fusion. Davis experimenterade tillsammans med några andra under 50, 60 och 70, talet. Stilen Hardbop kom till när de tillsatte latinamerikanska rytmer i jazzen. I Modal Jazz blandade man in nya skalor från afrikansk och orientalisk musik, samt började spela i andra, udda taktarter som 5/4 (fem fjärdedelstakt) och 7/8 (sju åttondelstakt).  Låtarna blev också längre, det var inte ovanligt att en låt var 20 minuter lång.

Vid det här laget tyckte folk att jazzen började bli allt för svårlyssnad. Det gick snabbt, musikerna var fria att spela i princip hur som helst, i vilka tonarter och taktarter de ville. Så här lät Miles Davis 1971. Den här jazzen var inte längre tilldragande för ”det vanliga folket”. Davis hade ju varit med att utveckla detta, och självklart var han också den förste som började spela jazz med drag från rock. Här skapas stilen Fusion.

Lyssna på Watermelon Man, av Hebie Hancock. Jämför denna jazz med den vi hörde i första inlägget om jazz. Visst har det hänt en del?

Monica Zetterlund, är ett namn ni säkerligen kommer att höra igen. Hon är svensk och har sjungit mycket, mycket jazz. Här är ett medley (flera sånger i en) där hon bland annat gjort några gamla folkvisor i lite jazzigare stil. Så kan man nämligen också göra!

Slutligen, jazzen lever kvar än i dag. Kanske känner ni igen Lisa Ekdahls ”Vem vet” eller Norah Jones ”Come Away With Me”?

Det finns många fler stilar, sångare och orkestrar än de jag tagit upp här. Men som med allt annat så måste man begränsa sig nånstans.

Här avslutar vi jazzen.